Chockfas – som kan vara från någon minut till tre dygn. Den drabbade kan reagera på olika sätt, vanligen kan drabbade bli handlingsförlamade, få förändrat minne, vara känslomässigt avstängda m.m. Den drabbades behov i chockfasen är grundläggande trygghet, varsamhet, att hålla handen, att få något att varmt att dricka etc. Djupare samtal om vad som hänt, känslor bör vänta. Om chockfasen blir långvarig ökar risken för självdestruktiva impulshandlingar. Därför ska man aldrig skicka hem någon till ensamhet som är i chockfas. Kontakta anhöriga, vänner eller arbetskamrater.

Reaktionsfas – präglas av längtan, protest, smärta och depressivitet. Förnekande (en av försvarsmekanismerna) gör att en del personer inte berättar om att en viktig livshändelse har inträffat, utan endast om sin ångest (som ju är en följd av upplevelsen) eller sina sömnproblem.
Därför är det lämpligt vid bearbetning att låta den drabbade berätta om, och redogöra för sina livshändelser.

Bearbetningsfas – innebär en process som kan ta tid, där krisen/förlusten steg för steg inses och bearbetas. Sorgen kan
återkomma i oregelbundna vågor och kan lätt misstolkas som en depression om man inte identifierat de händelser och
samband som ligger bakom.

Nyorienteringsfas – krisen/förlusten behöver inte längre störa engagemang i andra personer och aktiviteter.

Illustration Krisens faser: